Mitt hundintresse har jag sedan barnsben och av min syster, som då spelade fiol fick jag för mig då, utstå ett ständigt gnissel då hon tränade inför sina konserter men det var ett musikstycke som jag ständigt bad henne att spela och det var "Vad tar ni för valpen där i fönstret med svansen i vädret , så stolt"
Mina föräldrar ville inte ha hund, fast jag tror att det mest var mor, som var rädd att binda sig.
Vad göra?
Ungstjärna var ett begrepp som fanns på 60-talet, det var Blå Stjärna som drev kursverksamhet för hundintresserad ungdom i Göteborg. Kurser blev det och sedan fick man som ungstjärna möjlighet att arbeta på Blå Stjärna på helger. Det var tidiga morgnar och långa dagar, men vad gjorde man inte för att få vara med hundarna.
Passa andras hundar var också ett alternativ. Det var Nicke en dvärgpincher, som hade en sjuklig matte och honom hämtade jag varje fredag och lämnade åter på söndag, helgen tillbringades vi i skog o mark, denna hund hade nog under veckorna ett ganska enformigt liv. Grannen hade en boxer som hette Mambo och då kvinnan i familjen arbetade fick jag egen nyckel och gick ut med honom både på lunch och efter skolan.
Lyckan var fullständig, denna boxer trots att han hade kommit upp i åren var alltid lika vaken, alert och lekfull. Jag fastnade för detta sinnelag och när sedan grannflickan blev fodervärd för en vit pudel, som dessutom utstrålade elegans och stolthet var ialla fall jag såld för pudeln som ras.
Denna lilla vita dam hette Tina och ganska snart efter följdes det av La` Petite och Bonnie, som var svarta pudlar. Agneta som grannflickan hette var mycket duktig att sköta deras pälsar, så dom var alltid mycket välfriserade. Jag fick förmånen att även passa dessa hundar ibland.
Efter mer än 40 år fick jag av en tillfällighet veta, då min förra chef Folke Hildebrand och jag samåkte till ett möte på svenska pudelklubbens västra avdelning, som han f.ö var med och startade 1957, att dessa pudlar kom från Kennel Hildehouse, som han och hustrun Birgitta drev.
Ja visst är livet konstigt ibland, då har Folke och jag varit arbetskamrater och inte ett ord pudel pratade vi under de åren, då vi var ovetande om varandras bakgrund. Men hundsnack blev det, vi hade båda schäfer och Folke var aktiv inom bruks och är även exteriördomare.
När jag flyttade hemifrån köpte jag min första hund en pudel såklart, svart dvärg som fick heta Candy detta var1968. Denna lilla dam fick snabbt kompisar, det var mina föräldrar, som under alla år ställt upp och tagit långa promenader med mina hundar. Utfodrat dem med Mors hemlagade mat och däremellan stuckit till dem en och annan godbit. Sedan dess har pudeln funnits med i familjen i samtliga storlekar, paralellt med schäfer under 13 års tid.
När jag skriver dessa rader har jag en liten sovande pudelvalp på 4 veckor i knäet, visst är livet underbart!